Lustigt på vilka olika sätt minnen väcks till liv. I veckan som gick hade man ett test i vår dagstidning på olika fabrikat av benbeklädnad för damer. Då pratar jag om damstrumpor, silkesstrumpor, nylonstrumpor, strumpbyxor med och utan söm. Eftersom jag inte är någon storförbrukare av dessa näst intill onämnbara, fick jag smått andnöd då jag såg riktpriserna på sådana tingestar. Runt en hel hundralapp får man punga ut med om man vill ha något så när kvalitet.
Försöker dra mig till minnes vad jag senast betalade för ett paket innehållande ett par strumpbyxor. Inhandlades förmodligen bland veckans övriga hushållsinköp. Kan det ha varit till svärmors begravning 1989? Alltså snart 23 år sedan.
Däremot minns jag som det vore igår hur jag vid ett flertal tillfällen inhandlade strumpor till mor i samband med veckoinköpen på fredagarna.
Först inhandlades vad man skulle ha i specerier, det köpte vi i Stattena Inköpsförening U.P.A. som det stod i det smidda järnet över ingången. Sedan fortsatte man vidare hemåt. En bit norrut från korsningen Röamöllagatan-Grubbagatan, låg den lilla butiken sybehörsaffär, som var en del av inköpsföreningen. Här härskade Majken en mörkhårig skönhet med axellångt vackert krulligt hår. Hon log så blygt som om hon inte kände igen mig fast jag så ofta handlade strumpor hos henne. Klart hon kände igen mig! Men ritualen med nigning då man kom in till henne följdes alltid av detta försiktiga leende. Det förekom att man kunde lämna in strumpor för uppmaskning, men vad jag särskilt minns är detta.
Då man framfört sitt önskemål frågade Majken efter storleken, det borde hon känt till lika bra som jag…. Sen gick hon bort till hyllan med dessa dyrbarheter plockade fram en flat liten ask med strumpor nr 7 1/2. Asken öppnades och försiktigt plockades strumpa nr. 1 upp. Träddes varsamt på handen och drogs långsamt av igen medan Majken ingående synade dem mot bakomvarande ljus. Sommartid mot fönstret, vintertid mot en lampa som tändes inför proceduren. När strumpa nr.1 var godkänd upprepades granskningen av strumpa nr.2. Jag kan inte minnas att hon någon gång fann några sprungna maskor eller andra felaktigheter på plaggen.
Nu skulle det betalas, inne i speceriaffären hade vi en bok man skrev upp i men strumporna skulle betalas kontant. Jag minns mycket väl hur jag en gång handlat för 5 kronor och 27 öre matvaror. Som jag slet för att få hem dessa varor. Två fulla kassar! Hjälpte inte att man stannade och bytte hand, det var ju ingen lättnad. Det är detta minne jag jämför med och säger att strumporna kostade runt 5 kronor för ett par!! Alltså lika mycket som matkostnaden för specerierna. På denna tid köptes mjölk i mjölkaffären och grönsakerna inhandlades hos Thea, så rakt över kan man inte jämföra. Men att det var en dyr post redan på den tiden.
Det gick inte att ”gå bort” till bekanta eller vem det vara må och vara barbent. Det var bara sämre sortens fruntimmer som gjorde det. Om det var vinter eller sommar skulle man ha strumpor på benen. Så inköpen av de här dyrgriparna var ett måste för att kunna delta i det sociala livet.
Skönt att man numera kan gå ut även med en sprungen maska på strumpan, sömmen sittandes snett eller till och med utan strumpor.